Ann-Louise Hanson har stått på scen i 62 år.

Den resan genom Sverige, i annat fall kanske allt hade slutat där, säger Ann-Louise Hanson.
Det var 1964 och med Beatles i täten var popmusiken på modet. Men parallellt attraherade även visan och vissångarna svenska musikälskare. Liveskivan från turnén med Fred och Cornelis blev en rejäl storsäljare.
– De var jättesnälla mot mig, speciellt Cornelis som då var glad på ett helt annat sätt än senare i sitt liv. Men lunch med snaps och starköl var inte min grej. Fast de var aldrig berusade när vi uppträdde, då skärpte de till sig. Fred och Cornelis var inte alltid goda vänner, de var ju konkurrenter. Fred hade kommit till skivbolaget med visor som han ville sjunga in. En kompis som hette Cornelis hade skrivit. Men Metronomedirektören Anders Burman ville i stället höra den killen sjunga dem själv. Det var så Cornelis kom fram som eget namn.

Själv presenterade sig Ann-Louise Hanson för publiken för första gången 1950. Solkatter blänkte från plåttaken när farbror Wahlqvist, poliskonstapeln som bodde i kvarteret, öppnade ett av sina fönster mot bakgården. En ljuvt sjungande stämma hade fångat honom – Annas och Oves sexåriga dotters. Barnen lekte cirkus mellan piskställningarna, tog ett öre i entré av de vuxna, och som cirkusdirektör skulle Ann-Louise förstås sjunga. Wahlqvist frågade om den lilla lintotten även ville uppträda den lördagskväll när det var stor polisafton i stadens konserthus.
– Innan lockade mamma mitt hår med en tång och råkade bränna mitt högeröra. Till lockarna hade jag en stor vit rosett och en ylleklänning med vit krage, säger Ann-Louise Hanson när Minnenas Journal träffar henne hemma i lägenheten på Östermalm i Stockholm.
– Min fem år äldre bror Lars kompade mig på ett dragspel som var så stort att man bara såg halva hans huvud sticka upp. Bland annat sjöng vi Små nära ting och en låt som jag sjöng på norska (Ole Lukke øje)eftersom det var så jag hade hört den på skiva.

Bilden togs 1969 då tvillingtjejerna var drygt ett år. Som föräldrar ville vi väl inviga dem i musikens värld!

En dag kom pappa Ove, som sjöng i KFUM-kören, hem med en grammofon och en bunt 78-varvare. Det tog inte många minuter innan hans två barn var fast. Tidigare hade de emellanåt kunnat lägga öronen mot transistor­radion i köket, men nu – nu kunde de plötsligt lyssna på musik när som helst!
– En släkting som var finsnickare byggde en möbel där man kunde dra ut skivspelaren. Den var av den där sorten där man kunde lägga skivor på hög och så, plopp, växlade den skiva. Jag rusade hem från skolan varje dag för att lära mig nya låtar, skrev ner texterna som de lät. Vi lyssnade på Alice Babs, Doris Day, Towa Carson, Tory Bernard och senare på Elvis, Tommy Steele och Siw Malmkvist. Min kusin var jazzfantast och fick in mig även på den musiken. Han spelade Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan, säger Ann-Louise och i hennes ögon kan man nästan se att hon reser tillbaka.

Jenny och jag på en bild till en tidnings-artikel i början av 1970-talet.

Sommaren 1959 medverkade Ann-Lousie i den första TV-sändningen från Malmö någonsin, Café Moriska. Metronomeduon Anders Burman och Börje Ekberg upptäckte potentialen i den 15-åriga flickan. I kostym, Frank Sinatra-hatt och med portföljen under armen knackade Ekberg på lägenhetsdörren i Kristianstad. Den lokala sångfågeln jublade – klart hon skulle flytta upp till Stockholm och bli en nationell angelägenhet! Hennes föräldrar tvekade heller inte. Den tidigare ganska ostyriga dottern, som ofta fick bassning i skolan, hade börjat få rekorderligare drag. Söndagarna i församlingshemmet hade ändå burit frukt.
– Det låg tvärs över från där vi bodde. Jag och Lars gick dit med mormor varje söndag. Vi tvättade oss i baljan så vi blev rena och snygga, och de rentvättade smärtingskorna hade vi på oss.

Sticka Ann-Louises väska och knyppla Brunos skärp. Tidigt 70-tal i tidningsvärlden.

I dag kan Ann-Louise räkna in exakt 50 låtar på Svensktoppen, fler än någon annan kvinnlig artist, och 13 gånger har hon medverkat i Melodifestivalen, också det rekord. Totalt har Ann-Louise spelat in över 600 låtar.
– När ABBA vann med Waterloo 1974 stod vi i Glenmarks bakom scenen och skrattade åt deras roliga kläder. De var så otroligt fula, såg ut som julgranar alla fyra. Men ABBA var ju bara före sin tid, med platåskor och allt, säger hon.
– På den tiden hade vi också en av Sveriges bästa studior i vårt hus i Stocksund. Ljudteknikern Mikael B Tretow var anställd hos oss och ABBA hade inte byggt sin studio vid S:t Eriksbron inne i Stockholm än. Så i vår källare spelade ABBA in flera av de låtar som fortfarande hörs över hela världen. Studion låg rakt under våra sovrum och när Does your mother know? spelades in öppnades badrumsskåpet och alla flaskor ramlade ner i handfatet. Jenny och Jessica kunde inte sova, ’Mamma, kan de inte sluta spela snart’. Men vi lät dem hålla på så länge de ville på kvällarna.
Vid det laget hade Ann-Louise också sedan länge kommit över nervspelet som var på väg att stoppa henne 1964. Då hon blev så nervös att hon kräktes varje gång hon skulle upp på scen. Att bli förstagångsmamma 1968 betydde mycket, äntligen blev hon trygg i sig själv. Den första egna krogshowen året efter hjälpte också till.
– Showen gjorde att jag blev erkänd som krogartist, underhållare och imitatör. Jag var inte längre bara schlagersångerska, säger Ann-Louise Hanson som i början av 1970-talet bildade bandet Glenmarks med sin man Bruno.
– Brunos brorson Anders skrev det mesta av musiken och de countryaktiga låtarna passade min röst bra. Jag fick blomma en gång till, det var som att jag sjöng bättre på engelska.

1990 tog Ann-Louise och Bruno en paus från artistlivet och flyttade till södra Frankrike. Ann-Louise satt ofta vid sitt nyinköpta staffli. Den konstnärliga ådran hade hon förmodligen fått från sin morfar som på sin tid åkte runt i Skåne och målade kakelugnar.
Men när Lill-Babs och Siw Malmkvist, två andra folkhemssångerskor, ville ha med henne i en krogshow kom hon gärna tillbaka hem till Sverige.
Åren går men låtarna består, visade det sig.
– En del undrar hur tre kärringar som Lill-Babs, Siwan och jag orkar hålla i gång som vi gör, men vi får massor av energi från det enorma gensvaret. När ungdomarna i publiken ser en i ögonen och berättar att de precis som sina föräldrar gillar oss är det alltid extra härligt.

Tillsammans med Ammi Bohm har han skrivit Boken om Bildjournalen – Sveriges största ungdomstidning 1954-1969, en hyllning till en ovanligt inflytelserik och magnetisk ungdomstidning. De bästa och mest representerande guldkornen har plockats ut år för år. Berättelser om svenska och internationella stjärnor, samhällsreportage, människoöden, unika bilder, kändisnyheter, skivrecensioner, topplistorna och mycket mer än så. Dessutom minns ett 40-tal journalister, fotografer och artister i nygjorda intervjuer hur det var när det begav sig.
Bildjournalens topplista som började 1958 anses var idégivare till radions Tio i topp som startades tre år senare. Elefantbilderna, stora idolbilder på internationella och inhemska stjärnor som kunde vecklas ut och nålas upp på tonårsrumsväggarna, uppskattades också. Den allra första elefantbilden, i februari 1964, pryddes av The Beatles.
– Bildjournalen hade även bra modebevakning. En av fotomodellerna var Marie-Louise Ekman, Dramatenchefen. Men det kunde även vara killarna i Tages i nya plagg på bilderna, säger Ammi Bohm.
– Lill-Babs är den enda kändis som var med i Bildjournalen varje år. Det finns bara en nytagen bild i boken, och den är på just Lill-Babs efter att vi lagt ut en massa nummer av Bildjournalen på golvet i hennes museum i Järvsö.

1969 var Bildjournalens saga över. Efter totalt 125 miljoner sålda tidningar hade Bildjournalen i ett nytt samhälle präglat av revolter och frigörelser spelat ut sin roll. Men under 16 år var Bildjournalen samlingspunkten för de svenska ungdomar som gärna uppslukades av film och pop- och rockmusik i tider långt före kabel-TV och internet.
– Boken om Bildjournalen är en hyllning till en tid då jag och många andra var unga och om Bildjournalens betydelse för dåtidens ungdomar. För övrigt fanns bara Lilla journalen med Ingrid Schrewelius på TV och enstaka radioprogram då och då som riktade sig mot ungdomar. Tyvärr tappade ”Bildis” för många läsare när 1968-rörelsen kom, även om tidningen försökte hänga på den nya trenden med artiklar om bland andra Fidel Castro, säger Wilhelm Wendt, VD för Premium Publishing, som ger ut boken.
Då båda är före detta journalister på Expressen har Börje Lundberg och Ammi Bohm förstås också med ett scoop i boken: De allra första och ej tidigare publicerade bilderna på Björn Ulvaeus (då i Hootenanny Singers) och Benny Andersson (Hep Stars), tagna dagen före midsommar 1966 i Björns föräldrars sommarstuga utanför Västervik.
– Björn och Benny träffades första gången ett par veckor tidigare när deras band spelade på samma ställe en kväll. När de nu sågs för andra gången kände de ännu mer att personkemin stämde perfekt, säger Börje Lundberg.
– Innan de skildes åt hade de skrivit sin allra första låt tillsammans, Isn´t it easy to say, som senare spelades in av Hep Stars. Björn kom själv upp till förlaget och tyckte att det var fantastisk att få se bilderna, berättar Börje Lundberg.

Titel: Boken om Bildjournalen. Börje Lundberg & Ammi Bohm (Premium Publishing). Pris: 399 kronor.
Köpställe: www.bokus.com

Lärarinnan i byskolan märkte Lars Carlsons begåvning och uppmanade honom att fortsätta rita och måla. Inför jularna fick han dekorera svarta tavlan med tomtar, änglar och annat som hörde högtiden till.
När Lars syster blev sjuk och dog flyttade familjen tillbaka till Västergötland, närmare bestämt till Lidköping där han avslutade skolgången. Lars fick arbete som dekoratör på varuhuset Defa och därefter som dekorationsmålare på Rörstrands porslinsfabrik. Bland annat dekorerade han julserviser och glas.
Efter militärtjänsten vid Svea Livgarde i Stockholm anställdes han på modefirman Meeths på Kungsgatan. Därefter målade han under några år bakgrunder till tecknade filmer vid Europafilm.
Axel Eliassons konstförlag, som distribuerade Jenny Nyströms mycket populära julkort, sökte någon som kunde fortsätta i hennes anda. Lars gick dit och visade upp fyra motiv. Axel Eliasson köpte dem direkt och han fick fylla Jenny Nyströms plats.

Lars Carlson målade sin tomte på sitt eget sätt, småväxt och knotig. Den amerikainspirerade med jättestort skägg, stor mage och rödvit dräkt var honom främmande. Tomten skulle vara som de små mystiska gubbarna i Dalaskogarna med grå och gröna kläder, näbbstövlar och något klurigt i blicken.
Tillsammans med livskamraten Karl Gustaf Andersson bosatte han sig i Råsunda i Solna, där han inrättade sin ateljé. De hade också ett ställe i Flatbyn i Nås finnmark, där Lars målade många av sina motiv.
Lars Carlsons tomtar trycktes i miljoner exemplar, både som julkort och väggbonader. Men av detta fick han ett mycket blygsamt ekonomiskt utbyte eftersom han bytt förlag och hamnat i giriga händer.

I början av 1990-talet bosatte sig Lars och Karl Gustaf i Öjervik utanför Sunne och strax före millennieskiftet flyttade de till Arvika, eftersom Lars hade goda vänner i närheten. Han trivdes gott i den lilla Värmlandsstaden, där han målade sina sista tomtemotiv.
En dag ringde Lars Carlson till Arvika kommun. Han ville donera alla sina originalmålningar till kommunen som tack för att han blivit väl mottagen där. Carin Tidén, i dag föreståndare för konsthallen, åkte hem till honom för att titta.
– Lars Carlson var en lågmäld, ödmjuk och tillbakadragen man som nog tyckte att han hade gjort sitt som konstnär, säger hon. Vi häpnade när vi öppnade skåp och garderober, överallt fanns det målningar, fantastiska julmotiv och en hel del annat. Tusentals original som han inte var särskilt rädd om.
Allt detta fick Arvika kommun ta emot och fortfarande ligger det allra mesta inslaget i gråpapper i konsthallens lagerrum.
– Vi förstod att Lars Carlson hade varit fast i ett livslångt slavkontrakt hos ett förlag, som krävde att han målade ett visst antal motiv per år, så han var nog ganska trött, säger Carin Tidén.

Reklammannen Bo Setterberg hade också kontakt med honom. Lars Carlson berättade att han fått 400 kronor för varje målning i flera decennier, helt utan hänsyn till inflationen.
– Min far Lennart, som ledde reklambyrån på den tiden, föreslog att Lars skulle måla ett julmotiv för oss och vi ville betala 5 000 kronor. Lars blev intresserad för så mycket pengar hade han aldrig fått för ett enda jobb. Han frågade förlaget om han fick ta uppdraget men det blev ett blankt nej. Pappa såg då till att han fick kontakt med en advokat som ordnade så att det gamla kontraktet bröts. Lars var väldigt glad över pengarna.
En dag slutade Lars Carlson att måla, mitt i en teckning var det över. Karl Gustaf avled och Lars kände att krafterna började sina. 2001 flyttade Lars till Lidköping där han hade några släktingar. Året därpå avled han, 81 år gammal.

Klicka på bilderna för att se dem större.

Sol i håret. Med gula krysantemum i håruppsättningen är Minnenas Journals skribent redo för fest!

Kontakter hade hon redan och när Cinemateket skulle återinvigas på Svenska filminstitutet fick hon uppdraget att tillföra en touch av dekadent glamour till mingelfesten. Ett drömuppdrag för en som älskar flärd och svunna tider.
– De skulle visa klassikern Sunset Boulevard med Gloria Swanson som den bedagade stumfilmsstjärnan. Det var lätt att bli inspirerad.
Idéerna får hon ofta från just gamla filmer, gärna i Technicolor, modebilder och 1950-talsannonser. I ateljén finns buntar med tummade damtidningar, svartvita porträtt och en fungerande trattgrammofon som lägger ett stämningsskapande rasp på tonerna som vevas fram.

Madelin Downey har känsla för gamla tider. Hon gör frisyrer och blomsterarrangemang som minner om 30-, 40- och 50-talen.

Bröllop i vintagestil är en av Madelins specialiteter. Tillsammans med en kollega kan hon åta sig hela jobbet med inbjudningar, dukning, blommor, musik och håruppsättning.
Med jämna mellanrum håller hon också i frisyrkurser för alla som vill lära sig att göra clipslockar, pin curls som det heter på engelska, victory rolls i klassisk pinupstil eller 1930-talsvågor, så kallade finger waves. Då samlas deltagarna i ateljén på Blekingegatan på Södermalm i Stockhholm, fikar och övar på varandra. Locktängerna går varma, hårsprejen yr och det är stor åtgång på hårnålar. Resultatet blir ofta imponerande redan vid förs­ta försöket.
– Ska man gå på fest kan man sätta krysantemum i håruppsättningen, det blir extra fint. Eller varför inte fästa en blomsterbrosch på klänningen eller blomsterdekorationer på hatten?
– Jag har alltid varit intresserad av gamla saker. Jag har haft en 1950-talsperiod med blonderat Marilyn Monroe-hår och en 1960-talsperiod med hövolmshår, men det är 1930- och 1940-talen jag har fastnat för, berättar Madelin.
Hon driver också klubben Bix Ballroom som håller till i Stockholms stadsmuseum en torsdagskväll i månaden, då är det balboa som gäller, en swingdans med rötterna i 1920-talets Kalifornien. Man dansar bröst mot bröst med små steg och skosulorna lämnar sällan golvet, ett slags hasande i högt tempo. Mer show är det över hennes andra favoritdans lindy hop, jitterbug på svenska. Då blir det mycket gung under fötterna och ibland tvära kast. Men har man bara den rätta passionen går det mesta vägen.

Steg 1 Förbered håret och ge det volym genom att använda värmespolar eller genom att föna håret med en rund borste. Dela upp håret i sektioner och sätt fast med klämmor vartefter du blir klar. När håret fått rätt volym så ta bort klämmorna och kamma fram en bena på den sida du föredrar.

Steg 2 Dela in håret i fyra sektioner och fäst med klämmor. Se bild1.
Sektion 1: Luggen. Ta en sektion i triangelform från en bit bak på hjässan till precis ovanför tinningarna.
Sektion 2: Vänster sida. Samla ihop allt hår längst fram från högst upp på hjässan till området ovanför öronen.
Sektion 3: Gör likadant på höger sida. (En av sektionerna kommer att innehålla mer hår på grund av sidbenan.)
Sektion 4: Håret längst bak.

Steg 3 Tupera sektion 1 för att få fin volym.

Steg 4 Rulla håret löst över handen. Du borde kunna hålla den färdiga rullen, en så kallad Victory roll, med ett finger så att du ser hur det slutliga resultatet blir. När du är nöjd med hur rullen ser ut så fäst den med en nål och spreja med hårsprej. Upprepa steg 3 och 4 med sektionen på den andra sidan.

Steg 5 Tupera luggen. Se bild 2. Släta till den lite.

Steg 6 Rulla luggen löst runt dina tre mellersta fingrar och bort från benan. Försök att få rullen lika stor som de två största Victoryrullarna. Nåla fast luggrullen så att den möter rulle nummer 2. Se bild 3. Nu ser det ut som en enda stor rulle.

Steg 7 Tupera det bakre håret lätt för extra volym. Släta till med en hårborste, gärna en med äkta vildsvinsborst. Se bild 4. Frisyren med så kallade Victory rolls fungerar på både långt och kort hår.

Steg 8 Ordna en stödrad med hårklämmor i nacken cirka 2 centimeter ovanför hårfästet. Se bild 5. Låt klämmorna gå omlott för extra hållbarhet.

Steg 9 Dela nu upp håret i tre sektioner – en på varje sida och en i mitten.

Steg 10 Tupera lätt om du vill ha mer volym och släta sedan till undersidan av håret eftersom det är den sida som kommer att synas. Rulla varje hårsektion baklänges över handen och fäst ordentligt. Se bild 5. Rullarna ska vara ungefär lika stora så att de smälter ihop till en enda rulle längs hårfästet i nacken.

Steg 11 Spreja ordentligt och släta till eventuella strån som sticker ut. Klart!

Variera stilen genom att låta bakhåret hänga fritt och locka framhåret med en locktång.

Blå kabinettskåpet 1760. Dockskåpet byggdes till Maria Catharina Falk som var en liten flicka då. På väggarna i dockskåpet hänger äkta porträtt av hennes och makens släkt. I köket står en servis av fajans, tillverkad av Rörstrands porslinsfabrik 1746.

Äldsta dockskåpet 1600-tal.
Vid 1600-talets slut byggdes detta dockhus som ett riktigt hus och fylldes med husgeråd efter tidens mode. Dockskåpet var både prydnad och leksak men också ett redskap för att lära en flicka att bli husmor.

Dockskåp 1860-tal. Materialet är furu som betsats för att likna mahogny. Det iordningställdes av fru Maria Kihlberg som hade 10 barn och 3 styvbarn. Dockskåpet stod i barnkammaren och låstes upp ibland så att alla barnen fick beskåda det.

Funkishus 1936. Detta dockskåp fick en flicka som hette Gunvor 1936 när var 10 år. Många av möblerna är miniatyrkopior av de som Gunvors familj hade hemma. Alla lampor kan tändas och släckas och hissen går att dra upp och ner. Fasaden är inspirerad av det första kollektivhuset på John Ericssonsgatan i Stockholm.

Kafferepen var vanliga till en bit in på 1960-talet. Sedan upphörde den sedvänjan tvärt. Kanske berodde det på televisionens intåg. Allt fler föredrog att sitta hemma hos sig och dricka sin kopp framför Olle Björklund i rutan.
– Jag minns ett enda kafferep från min barndom. Bäst kommer jag ihåg att tanten som anordnade kafferepet lovade mig vinbärssaft. Jag blev besviken när hon hällde upp något som liknade vatten, men när jag smakade var det som vanlig saft. Jag hade ingen aning om att det finns vita vinbär, skrattar Sussie.

Det där med kafferep kom hon in på av en ren tillfällighet. Hon bloggade om hennes och Raymonds arbete med att rusta upp sin gamla gård i Stavik. En gång nämnde hon i förbigående att här borde man nog ha kaffe­rep.
– Jag fick massor av svar, både med e-post och per telefon, så det var bara att hålla ord och bjuda in.
Vid det första kafferepet blev huset fullt och nu har Sussie börjat arrangera dessa bjudningar på beställning.
När Minnenas Journal är med vid kaffebordet är det återigen fullt hus, bara damer.
– Så var det inte när de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. Då var det männen som samlades och drack kaffe tillsammans. Det var ju lite laddat med kaffe på den tiden, det var ju stränga restriktioner och ibland förbud. Fruarna fick inte vara med, men de kom på att de i stället kunde träffas hemma hos varandra. Var och en tog med sig några kaffebönor som de malde.

Ett traditionellt kafferep ska följa vissa regler.
– Det ska börja klockan tre på lördag eftermiddag. Och så ska man duka med bästa servisen på finaste linneduken. Man börjar med vetebröd och sedan avnjuts småkakorna långsamt. Som avslutning ska det vara tårta, helst med grädde på.
I äldre tider var det noga med att de ”finaste” gifta damerna fick ta för sig först. Det fick Selma Lagerlöf på granngården Mårbacka erfara, något som man fortfarande pratar om i Östra Ämtervik.
– Hon var bjuden som hedersgäst på ett kafferep i bygden och när hon klev fram först av alla för att plocka till sig av vetebrödet fick hon en armbåge i sidan. ”Men Selma! Fruarna först, fruarna först!” Nobelpristagaren fick ställa sig i kö, hon var ju ogift…

Sussies söta rosenknoppar

Sussie bjuder på receptet till en av favoriterna på hennes populära kafferep.

Cirka 40 st
125 g mandelmassa
½ dl socker
1 äggvita

Fyllning
125 g smör
1 dl sirap (ljus eller vit)
1 tsk punsch

Garnering
150 g mörk choklad
25 g röd/rosa marsipan

GÖR SÅ HÄR:
1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Riv mandelmassan och tillsätt sockret. Tillsätt sedan äggvitan och rör under omrörning tills smeten blivit jämn och slät.
3. Lägg bakplåtspapper på en plåt och klicka ut cirka 40 små toppar på detta.
Grädda den i mitten av ugnen i ca 7 minuter.
4. Låt kakorna svalna helt innan du försöker ta loss dem från papperet.
5. Rör sirap och smör så att det blir vitt och poröst. Smaksätt med punsch.
6. Fyll smörkrämen i en spritspåse och spritsa en rund topp ovanpå varje kaka.
7. Ställ kakorna i kylskåpet tills de stelnat till sig lite.

Medan kakorna kallnar gör du de små rosenknopparna i marsipan.
1. Rulla ut marsipanen till smala längder och platta till med en kavel.
2. Skär i små längder, rulla ihop och forma till en liten rosenknopp.
3. Smält chokladen i ett vattenbad. Rör om tills den är slät och utan klimpar.
4. Doppa toppen på de kalla kakorna och sätt en liten marsipanros på varje innan chokladen hunnit stelna.
5. Förvara kakorna svalt.

Kaffe med sång

Det finns många visor där kaffet spelar huvudrollen. Kärlek utan kyssar är som kaffe utan grädde hette det i storfavoriten från 1938 som utgavs av Mjölkcentralen.
Här är två andra gamla godingar:

• Kafferepet var en populär schlager för några årtionden sedan. Den var skriven av Ernst Schleich och Sverker Ahde och sjöngs in första gången av Fyrväpplingen men blev en framgång först när Synkopen tog upp den 1948. Första strofen börjar:

I 84:an tre trappor över går´n,
där bjuds det kaffe med dopp
hos borstbindar Knopp

• Kaffevisan hette en sång som var populär för beydligt längre sedan. Så här lyder 1800-talsvisans refräng:

Kaffetåren den bästa är
av alla jordiska drycker
den styrker kroppen, den livar själen
den känns från hjässan, ja – ned i hälen!
Halleluja!

Stramt mönster. Arthur Percy formgav kaffeservisen Lillemor, 1951–1964, för Gefle.

Söt vattenväxt. Näckros, 1970–1973, designades av Stig Lindberg för Gustavsberg.

gullig i gult. Gunnar Wennerbergs ljuva Gullviva, 1905–1920, från Gustavsberg, 575 kr,
Bacchus Antik.

Gammal favorit. Stig Lindbergs Berså, 1961–1974, från Gustavsberg. Finns även i nyproduktion.

Tuff. Prunus, 1962–1974, designades av Stig Lindberg för Gustavsberg. Finns även i nyproduktion.

Hemförlovad. Åke Larsson har ställt upp sig vid sin Volvo Pv 444 från 1948. Länsbokstaven R visar att bilen hör hemma i Skaraborgs län.

Hillman. Här står Stig Larsson med sin snygga Hillman. Kortet är taget 1954 i Karlsborg i Västergötland.

Efterlysning . Känner någon läsare till paret och bilen? Den här bilden vet Stig inget om men det går väl att gissa att det är 1930- eller 1940-tal.