Svensk filmhistoria är fylld av mästerverk, men också av sådana verk som får publiken att klia sig i huvudet. Det handlar om filmer där regissörer tagit sig friheter, där idéer spårat ur – eller där man helt enkelt försökt skapa något storslaget som blivit märkligt i sin iver. En del av dessa filmer har med tiden fått kultstatus, andra har glömts bort. Men tillsammans berättar de något viktigt: svensk filmvåg är inte alltid logisk, men den är alltid modig.
När Pippi blev vuxen och Astrid tappade tålamodet
Ett av de mest omtalade exemplen på en märklig svensk film är Pippi Långstrump från 1949, regisserad av Per Gunvall. Filmen hade alla förutsättningar att bli en succé – den byggde på Astrid Lindgrens populära böcker och skulle presentera världens starkaste tjej på vita duken för första gången. Men resultatet blev något helt annat.
Astrid Lindgren protesterade mot att i filmen Pippi Långstrump tillkommit några gestalter, som ej finns med i böckerna, bland annat det unga kärleksparet Birgit och Magnus. Även det faktum att Pippi spelades av en vuxen skådespelerska har kritiserats. Då filmen blev hårt kritiserad av Astrid Lindgren, valde hon att själv skriva manus i de andra filmerna baserade på hennes böcker.
Publiken hade svårt att känna igen den fria, kaxiga flickan från böckerna. I stället fick de en mer karikerad figur som varken barn eller vuxna kunde relatera till. Det hela blev så misslyckat att Lindgren tog full kontroll över kommande filmatiseringar – ett beslut som senare gav oss de klassiska Pippi-filmerna från 1969 med Inger Nilsson i huvudrollen.
Filmer som ville för mycket
Sverige har en lång tradition av filmskapare som försökt tänja på gränserna mellan konst, humor och allvar – ibland med oväntade resultat. På 1970-talet kom exempelvis “Trolltider” som TV-serie, ett älskat och egendomligt verk som lyckades blanda folktro, julmagi och samhällssatir på ett sätt ingen gjort tidigare. Samma decennium gav oss också filmer som “Äppelkriget” (1971), där Tage Danielsson lät naturväsen slå tillbaka mot miljöförstörelsen – charmigt, men också djupt märkligt i sin blandning av sagoton och samhällskritik.
Ett annat exempel är “Besökarna” (1988), en film som försökte kombinera skräck, komedi och relationstragedi – ofta på samma gång. Den är fortfarande en favorit bland dem som älskar svensk 80-talsfilm just för att den är så udda.
Kult, förvirring och nyfikenhet
Många av de mest märkliga svenska filmerna har med tiden fått ny publik. “Det sjunde inseglet” (1957) kan i dag kännas svår och kryptisk, men den är också en av Ingmar Bergmans mest ikoniska verk – en symbol för den svenska filmens existentiella grubbel. På samma sätt har filmer som “Vi hade i alla fall tur med vädret” (1980) fått kultstatus tack vare sin blandning av vardagskomik och absurditet.
När verkligheten blir film – och filmen blir konstig
Det som ofta gör svenska filmer märkliga är regissörernas vilja att göra något eget. I Sverige finns en tradition av att låta konstnärlig frihet gå före kommersiell trygghet, vilket skapar både pärlor och misslyckanden.
Ett modernt exempel är “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (2013). Filmen bygger på Jonas Jonassons succéroman, men vissa scener – särskilt de historiska tillbakablickarna – har fått kritik för att de känns som sketcher snarare än handling. Trots det blev filmen en internationell succé, just för att den vågade vara överdriven.
Från flopp till klassiker
Det är också fascinerande hur vissa filmer som först sågades har återuppstått som kultklassiker. “G” (1983), Staffan Hildebrands ungdomsfilm om kärlek, musik och 80-talsdrama, sågs länge som pinsam. I dag älskas den för sin tidstypiska charm. Samma sak gäller “Ronja Rövardotter” (1984), som först kritiserades för sina specialeffekter men som senare hyllats för sin tidlösa berättelse.
I andra fall har filmer blivit märkliga av helt andra skäl – som när teknik, ambition eller skådespelare inte riktigt räckt till. “Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” (2009) är ett tydligt exempel på hur ett framgångsrikt koncept kan töjas för långt.
Svensk filmvåg mellan mod och missförstånd
Sverige har alltid balanserat mellan realism och fantasi, mellan djupt allvar och lättsam galenskap. Det är därför våra mest “märkliga” filmer ofta också är våra mest minnesvärda. De visar att kreativitet ibland leder till misstag – men också till mästerverk.
Kanske är det just därför vi minns den där första Pippi Långstrump-filmen med ett leende. Den var misslyckad, men den blev startskottet för något stort. Utan den hade Astrid Lindgren kanske aldrig skrivit sina egna filmmanus – och svensk barnfilm hade aldrig fått sin själ.
Bilder från IMDB